Vägglus – Fakta
Vägglusen är en insekt som lever på att suga blod från större, varmblodiga varelser som exempelvis människan. På engelska heter den ”bed bug”, vilken syftas på i den klassiska godnattfrasen: ”good night – don’t let the bed bugs bite”.
Vägglusen heter Cimex lectularius på latin, och kallas även skäkta på svenska. Vägglus är dock den vanligaste benämningen, och som används vid vardaglig benämning. Dock är den ingen riktig lus utan är egentligen en skinnbagge. Den betraktas som ohyra och som ett skadedjur. Den orsakar inga materiella skador, men mycket fysiskt och psykiskt elände för personerna som drabbas av den.
| Systematik | |||
|---|---|---|---|
| Domän | Eukaryoter |  |
|
| Rike | Djurriket | ||
| Stam | Leddjur | ||
| Klass | Insekter | ||
| Ordning | Halvvingar | ||
| Familj | Cimicidae | ||
| Släkte | Cimex | ||
| Art | Vägglus | ||
| Vetenskapligt namn | Cimex lectularius | ||
Klassificeringen ovan gjordes 1758 av Linnaeus, mer känd som Carl von Linné.
Vägglöss – Små skadedjur
Vägglusen trivs bäst i tempererat klimat, och trivs därför här i Sverige. Anledningen att den inte varit vanlig här på många år beror alltså på aktiv bekämpning och inte på klimatet. Utomlands med liknande klimat är de dock vanligare pga mindre bekämpning. Vägglusen tillhör ett släkte med ett flertal olika sorters löss, där Cimex lectularius är den enda som enbart attackerar människan. Andra arter i tropiska regioner attackerar även fladdermöss och/eller höns, eller enbart någon av dessa men ej människor. De flesta arter lever dock bara på människan då inga andra byten finns närvarande.
Vägglusnymf
Vuxna vägglöss är 4–5 mm långa och 1.5–3 mm breda, och därför lätt synliga med blotta ögat. De är inte heller så snabba att man inte kan uppfatta dem, utan är relativt lätta att upptäcka om man misstänker att man drabbats. Kroppen på den vuxna vägglusen är brun-röd i färgen, och formen är platt och oval.
Vägglössen använder sig av feromoner för kommunikation, för att exempelvis bestämma plats för ett näste, koordinera jakt efter föda eller tid för reproduktion.
Vägglössens matvanor
Vägglössen är blodsugare som jagar på natten. De är mest aktiva sent på natten, och suger blod ungefär en timme innan gryningen. De kan dock passa på att äta vilken tid som helst under dygnet om ett passande tillfälle uppstår.
De närmar sig sina offer ”till fots”, eller ibland genom att klättra upp på väggar och i tak, vilka de senare faller ner ifrån om de känner av en värmekälla nedanför. Kroppsvärme är nämligen det som lockar till sig vägglössen, samt även koldioxid. Både kroppsvärmen och andedräkten gör därför en sovande människa till ett lätt offer.
Vägglusen tränger igenom huden på sin måltid med två ihåliga rör. Det ena röret skickar in vägglusens saliv vilket både fungerar som bedövningsmedel (så att offret inte skall känna stinget) och som antikoagulent, för att förhindra att blodet stelnar. Genom det andra röret sugs sedan blodet ut som vägglusen lever av. Metoden är ganska lik myggans sätt att äta, med skillnaden att den bara använder sig av ett rör.
Efter ca fem minuters blodsugande drar sig vägglusen tillbaka till sitt gömställe. Bitstället på offret märks sällan av förrän efter några minter eller t om timtal senare, oftast då genom att det kliar likt myggbett. De försöker äta var femte till tionde dag, vilket ger dem en livslängd på sex till nio månader vid god tillgång på föda (blod). Brist på föda får dem att gå i dvala, och då kan de överleva i tolv till arton månader.
